Reign over me

25 aug Reign over me

Det är tydligen dags nu att börja bearbeta såren efter 9/11-händelserna. Vi har exempelvis sett det i Jonathan Saffran Foers Extremt högt och otroligt nära. Och precis som i den boken är det inte själva terrorattacken som är i fokus utan de som överlevde, eller snarare de som är anhöriga till de som dog.
Reign over me är en välfunnen och till en början välskriven film där två före detta collage-kamrater möts flera år efter 9/11. Den ene mannens familj var med på ett av planen och har efter detta gått in i ett slags posttraumatiskt tillstånd. Han spelar trummor i ett hard-coreband, och han spelar mytologiska spel på en gigantisk teve. Traumatiskt värre alltså. Den andre mannen lever i ett ganska odynamiskt förhållande och ser den nyfunne vännen som ett andningshål.
Så långt är filmen bra och väl genomtänkt.
Tyvärr är Reign over me skriven och castad av män, ganska gubbiga sådana. För det finns en engagerad psykiatriker, som spelas av Liv Tyler. Hon är ”ung” och ”oerfaren” vilket många män påpekar i filmen. Och det finns även en annan kvinna, spelad av Saffron Burrows, som gärna har en nära relation med den gifte mannen, och sedan fastnar för änkligen. Hon är ”jättesnygg”, tycker männen i filmen.
Kvinnorna har getts en slags madonna/hora-roll, som mest känns påklistrad och onödig. De offrar sig själva för att rädda ganska trista killar. Inget ont om Adam Sandler och Don Cheadle, som spelar de manliga rollerna. Men så värst karismatiska eller snygga är de inte. Inte om man jämför i alla fall.
Mitt betyg skulle kunna bli en stark fyra, men det landar på tre smått tveksamma vardagar.