Jag har läst allt Carina Rydberg skrivit. För hon skriver så bra. Hennes behandling av svenska språket gör att det är en ren njutning att läsa. Och det oavsett om hon skriver om luffning i Indien, dykning i Thailand eller om kändisproblematiken kring Stureplan. Den som vässar vargars tänder är dock ingen njutning att läsa. Carina skriver fortfarande bra. Nästan otäckt bra. Men det hon skriver om är otäckt. Riktigt otäckt.
Det handlar om två syskon, drabbade av vansinne, från sin uppväxt och hur de försöker bearbeta det de varit med om. Och om hur deras handlingar styrs av vansinnet.
Människor kan vara otäcka. Man vet inte vad som händer bakom familjens stängda dörr. Och tur är väl det. Eller? Incest, våldtäkt, mord och otrohet.
Det är en jobbig bok att läsa och jag tycker inte om den. Ändå sträckläser jag i hopp om att det kommer att lösa sig mot slutet.
Någonstans kan jag känna att Carina frossar i det otäcka. Att en slipad redaktör skulle ha gått in och strukit eller dämpat. Carina balanserar mellan det geniala och splatter.
Men fyra vardagar ger jag Carina. Både för att jag gillar språket och dras med i den otäcka historien. Men nästa gång Carina, vill jag att du skriver om någon som är helt vanlig. En som säljer frukt på torget eller något annat vanligt. För det är inte alltid som det extraordinära gör det mer intressant.
vardagvardagvardagvardag