06 okt P J Harvery – White Chalk
Hej, kära dagbok. Jag har väntat och väntat på den här skivan. Och nu äntligen är den här. Polly Jean Harveys nya skiva. Vågar nästan inte sätta in den i skivspelaren. Tänk om den inte är bra. Det måste den vara. Det mesta hon gjort tidigare har ju varit jättebra. Eller? Nej, faktum är att de senaste skivorna väl trevat en del. Bitvis geniala låtar har blandats med, tja… lite dussinmusik. Nu är det ju några år sedan den senaste kom, och förhoppningsvis är det bra.
Bara det att det kommer en ny skiva, och mina förväntningar över den, är värt fem vardagar. Men som sagt, de senaste skivorna var ju inte så lyckade.
Lyssnar just nu. Det är ju bra. Hon sjunger som få andra, känsligt, sprött, spricker och talar till mig. Rakt in. Och spontant känns det som om Polly är tilbaka där hon en gång började. Inte lika arg för hon har ju blivit äldre. Men tillbaka i det rena, avskalade. Rösten ligger ofta långt fram i ljudbilden, och gitarrerna är dämpade. Borta är de där snygga ljudmattorna som fick henne att nästan bli folklig. Nu närmar hon sig folkligheten på annat sätt. Det låter nästan lite iriskt ibland, eller folkbrittiskt eller vad det nu är. Eller är det en flört med ”lajvare” på medeltidsveckan i Visby? Tja.
Hur bra är det då? Det arga ylandet i de tidigare skivorna är ersatt av ett mer tveksamt ylande. Återigen är det en förhållandevis ojämn skiva. Synd. En del pärlor, annat för svinen.
Polly! Du får tre vardagar. En för att du är tillbaka. En för att du vågar göra en skiva som skiljer sig från dina tidigare. Och en för att du fortfarande har förmågan att trollbinda mig.
Sorry, the comment form is closed at this time.