Det var mest av en slump som jag såg att Portishead skulle släppa sitt tredje album, si så där tio år för sent. Mitt 1990-tal var ganska förvirrat. Min gamla synth-period övergick till diverse goth eller hårdrocks eller grunch eller vad det nu var. Samtidigt så gillade jag det där lite mer konstartade i musiken som t ex David Sylvian, Mojave 3, Mark Hollis (Talk Talk) eller t ex Portishead kunde förmedla. Att jag upptäckte Portishead efter det att triphopen slutat vara inne spelade ingen roll. Det var ju genialt.

2008 talar gruppen till mig fortfarande. En del låtar låter som om de är hämtade från Dummy eller tvåan, och annat känns helt enklet 2008. Det lite malande trummorna på Machine Gun eller det lite mer meditativa på Small.

Frågan är om jag återigen är lite efter min tid, och att Portisheads Third också är det. Men jag hoppas att ingen av oss är det, trots att vi gått in i ett medelålders töcken. För det är nästan lika magiskt som första gången jag hörde Dummy.

Självklara fyra vardagar får skivan eftersom jag lyssnar på den mycket, mycket, mycket och till och med mycket.