Jag är en sådan där som ofta upptäcker musik lite sent. Mitt förflutna som Depeche Mode-fantast började 1983 när jag inledde mitt skivköpande. Då hade Depeche släppt flera skivor, samma sak med Simple Minds, Ultravox, U2 och senare med Blur. Det som skiljer Blur från de andra var att när jag upptäckte Blur, hade de tröttnat på det kommersiellt gångbara och gjorde några experimentella skivor. Det var dessa jag gillade. 80-talsgiganterna hade haft sin musikaliska storhetstid (inte DM dock) när jag upptäckte dem.

Med Radiohead var det som med Blur. Det var inte i samband med OK Computer, utan med skivan Kid A som de blev ett av mina husband. Jag köpte dock Pablo Honey på Nice Price efter att ha spelat badminton i lokalen bredvid där Radiohead soundcheckade. Det var på Victoriahallen i Lund, kanske 1998.

Så, det var lite egen ego-historik.

Men nu till In Rainbows. Musiksläppet, för det är ju ingen skiva eftersom den släpptes på nätet, fortsätter den storslagna och experimentellt lustfyllda väg Radiohead inledde i och med Kid A. Ganska lättillgängligt, ganska svårt blippande ibland. Musiken hör samman med thom Yorkes soloskiva från förra året och jag är inte helt säker på vad som skiljer Radiohead från Thoms egna projekt.

Men vad tycker jag då? Det uppkommer mest klyschor i huvudet på mig. Bra, intressant, spännande, nyskapande, helgjutet. Och det är svårt att säga något annat. För det är ju precis så det är. In Rainbows är en jättebra samling låtar, intressant producerat, spännande ljudbilder, nyskapande musik och en helgjuten samling. Kanske att problemet med låtsamlingen är att det är lite klyschigt. Jag blir inte överraskad. Det låter precis som jag förväntat mig. Kanske att det drar ner betyget en aning. Och In Rainbows når inte samma höjder som de tidigare konceptskivorna Kid A/Amnesiac. De överraskade mig mer. Men en självklar fyra får den.