Brittisk lantlig idyll. Idyllen är en myt. Det har vi sett i det småputtrigt trevliga Morden i Midsommer. I Midsommer kan man bli mördad om man gillar digitalkameror framför analoga, om man gillar orkidéer framför rosor eller om man gillar Wagner-operor framför Shakespears pjäser.
I Dead Mans Shoes är vardagsrealismens brittiska lantidyll snarare förknippad med trasiga narkomaner, avtrubbade före detta elitsoldater kopplat till en cp-skadads förutsättningar och öde. Hämnden eller hatet som i Midsommer förmedlar är töntigt i jämförelse. Dead Mans Shoes mörk och otäck. Hämnden och hatet är djupt rotad och resultatet skoningslöst.
Som kvällsunderhållning, när hustrun är borta, barnen i säng och popcornskålen i knät, är filmen en påminnelse om att lyckan ibland hänger på en skör tråd. Jag kan skatta mig lycklig i min väl insuttna tevesoffa.
Som film är den välgjord och trovärdig. Känns lite meningslös. Våld är ju meningslöst
Otäck, blodig och tre vardagar.
vardagvardagvardag
Länk till IMDB