Det finns filmer som man blir glad över. Farväl Falkenberg är en sådan film. Detta trots att filmen isig är både sorglig, talar om det hopplösa i att bli kvar, och vägra bli vuxen i en liten småstad.

Varför blir jag då glad? Fotot är fint. Tonen och nivån i filmen är fin. Budskapet är fint. Det är en mycket fin film.

Och så känner jag självklart igen mig. Skönt att jag vågade bryta mig loss från uppväxtens sociala bojor. Tänk om jag blivit kvar. Vad hade hänt då? Förmodligen hade jag inte börjat med droger, blivit småbrottsling eller funderat på att ta livet av mig, så som killarna i Farväl Falkenberg. Men något annat hopplöst hade jag nog ägnat mig åt.

Fyra självklara vardagar.