Härom kvällen visades Om en pojke (eller About A Boy) på en av våra reklamkanaler. Tror jag såg den på bio när det begav sig och har också sett den första halvtimmen några gånger när den visats på teve. Nu såg jag hela filmen. Och jag skrattade, nästan hela tiden. Jag mindes filmen som en trivsam bagatell, som det brukar vara med Hugh Grants filmer. Men nu var den så rolig. Hugh har nog inte gjort en bättre roll, och killen är töntig, den där mamman är både suicidal och töntig, och filmen är som sagt en trevlig (förhållandevis osannolik) bagatell.
Varför vill jag då skriva om denna film? Jo, för att jag faktiskt gillade den mer nu än när den kom. Att filmen på ett självklart sätt sa mer till mig idag än 2002. Idag är jag småbarnsförälder. Då var jag blivande. Känner jag igen mig?
Vad får den då för betyg?
Med tanke på att filmen är välskriven, bra rollbesatt, och att jag skrattade förvånansvärt mycket ger jag den fyra vardagar. Hade den givit mig mer, något att fundera kring, något att våndas av eller något att minnas hade den fått full pott. Det är ju faktiskt en film nästan helt utan djup. Därför får fyran ett minus i kanten.
vardagvardagvardagvardagMed ett minus-