En klassisk definition av berättelse är att något har en början och ett slut. “Det var en gång…”, “och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men jag gillar filmer som mer är nedslag i ett pågående liv, eller snarare som är beskrivningar av ett tillstånd. Sofia Coppolas filmer är så. Där bihändelser är i filmernas centrum.

I The Station Agent får vi tillfälligt tillgång till några ensamma människors liv, hur de lite slumpmässigt hamnar på samma plats och lite motsträvigt blir väldigt nära vänner. Det är ingen storslagen film. Den berättar i ett stillsamt tempo och det händer egentligen ingenting. Samtidigt handlar filmen om hur tillvaron vänds upp och ner utan att man själv kan styra. Den handlar om utsatthet och om oväntad vänskap.
Vet inte vad jag mer ska säga utan att avslöja innehållet mer än att The Station Agent är den bästa film jag sett senaste året. Helt klart värd fem vardagar.

Läs mer på IMDB